”Frukosten är klar!” ropar en len och längtansfull röst från bottenvåningen, ”Jaja… jag kommer!” ropar jag tillbaka med min mörka och grova röst.

När jag öppnar ögonen skiner solen rakt in i ögonen på mig, och jag ser min bruna hylla fylld av modellflygplan, och samlarobjekt från min favorit tv-serie, Lost, jag ser den varje onsdag efter skolan, jag har inte missat ett enda avsnitt. Hyllan sitter uppskruvat på min blåa vägg. Jag drar av mig mitt mönstrade gröna täcke och krälar mig till stolen som står intill sängen, jag höjer mitt huvud och kollar bort mot spegeln. Jag beslutar mig för att rulla dit, fyller lungorna med luft, och skriker så gällt jag kan, till den lägsta tonart jag kan, när inte spegeln spricker blir jag alldeles utom mig. En främmande kommer upp till mig och undrar vad som försiggår, jag frågar vem han är och vad han gör här, han säger att han heter Steve, som i teve och har hyrt ett rum här. Jag förklarar att jag försöker spräcka spegeln med min ljusaste stämma. Han säger att det är idiotiskt, att det inte går, men om man nu skulle lyckas så är det ändå korkat, då får man ju sju års otur. Jag tycker inte om honom längre. Hans runda haka och röda strama hår kanske kan förklara varför jag mår illa, hans mun rör sig väldigt snabbt. ”… eller vad anser du om saken?” frågar han med sin gnälligt mörkljusa stämma.

När vi går ner för den gamla marmortrappan och ut mot frukostbordet längst den slitna röda mattan ser jag mamma väntandes, hon såg lite besvärad ut. Hon sitter där ler lite ansträngt och tar sig i sitt långa mörkbruna hår. ”Varför tog det sådan tid?” frågar hon. ”Åh, det var din son som försökte få sju års otur” förklarade Steve med sådant tonfall som om jag vore spritt språngande galen. Taklampan blinkar, det är mörka moln ute, det blixtrar och dundrar, och mamma rycker till och rusar till frysen och ser att strömmen slagits av. Plötsligt blir allting bara svart för ögonen, som om jag vore i det rummet ”Dating in the dark”.

Solen skiner. Jag och Steve sitter vid bordet och har precis ätit upp när mamma kommer in och ber oss hjälpa till med att äta upp all glassen innan den förstörs. Jag och Steve tävlar om vem som äter mest, jag kom på att om jag börjar äta från hans tallrik kan ju inte han vinna, när hans tallrik är slut, har jag min kvar. Senare kommer det in en stor gubbe som knappt kom in genom dörren, det såg ut som om den där illröda kavajen han hade på sig skulle spricka när som helst… ett… två… tre… Där!! Knappen for som en komet genom rummet och träffade Steve rakt i pannan så hårt att han tuppade av, ”Ähm, är han död…” frågade den stora gubben, med en både förvånad och förfärad blick och lutade sig framåt för att se bättre.

Senare på sjukhuset förklarade man att han bara fått en lätt hjärnskakning, tur att han var så tjockskallig tänkte jag. När vi kom hem, var den stora gubben fortfarande där. Vi undrade vad han gjorde där, han sa att han skulle ge över posten som kom fel, men att han glömde bort det när knappen lossnade.